Billackens historia

Först ut på marknaden som användbar sprutfärg var cellulosalacken. En färg som luktade riktigt starkt och som efter tork polerades upp för att uppnå högglans. Lacktypen användes långt in på sjuttiotalet, framför allt i USA.


Efter cellulosan kom syntentlackfärgerna som var enklare att använda och som gav högglans utan polering. Med syntetlackerna kom även ett bredare kulörutbud från bilfabrikanterna. En nackdel med dessa lacker var att de torkade långsamt såvida inte ugn användes. De tålde inte heller kemikalier speciellt bra.


När senare 2-kompomponentlackerna baserade på akryl kom, förkortades tiderna vid lack avsevärt. Dessa kräver inte ugn för att härda snabbt och tåligheten är stor mot kemikalier.


Vattenbaserade lacker kom någon gång på nittiotalet men var i början behäftade med många problem. Sedan runt 2005 har dessa helt slagit igenom och har nu en hög kvalitet. De vattenbaserade lackerna kräver alltid ett lager av lösningsbaserad 2-komponent klarlack på toppen, vilket gör att man inte helt kommer ifrån problematiken med VOC gaser.